Blommor och blader!

Ja, vad är väl en park utan blommor och blader!

En del blader är lite skruvade. Precis som Ama de casa känner sig nu med detta inlägg…

Närbild. Dom har klippt till den så att den blir skruvad. Snart måste någon också klippa till Ama de casa, annars kan det här bli lite för mycket!

Blommor och blader i vitt!

Blommor och blader i orange!

Blommor och blader i rött!

Blommor och blader i lila!

Blommor och blader i träd!

Moooahahahaha!

They are coming to take me away…

Annars? Allt väl?

Dagens promenad

Vi började att gå här. Ser ni dom röda strecken i gatan? Det är markeringar för marknadsstånd. Det ser lite annorlunda ut här på fredagarna.

Detta var dagens mål.

En liten tur i parken och kanske mata änderna? Nej. Det vägrar Ama de casa sen vi försökte mata dom en jul. Alla fåglarna låg utslagna på backen och orkade inte röra på sig. Om dom kanske nådde brödbiten utan att resa sig så kanske dom åt. Otacksamma rackare! Undrar om dom hade blivit tvångsmatade dan innan eller så kanske dom var bakis?

Vattnet håller upp denna stora sten. Eller så är det fusk. Ama de casa tror på det senare. Vet, till och med att det är fusk.

Det fanns en annan liten fontän bredvid.

Jippie! Ett till tåg! Trist bara att dom inte tog busskort… Det kostade 1.50 att åka runt parken, men det såg ut som man fick åka flera varv.

Se här, Preciosa, visst är dinosaurien kvar!

Den fungerar som rutchbana, det har jag inte tänkt på förut…

Om Ama de casa testade? Nej. Men å andra sidan var ju dinosaurien kvar även när vi hade gått…

Apropå tidsförvirring…

På hösten 1990 åkte vi runt lite i Mexico. Vi började i Mexico City. Under mellanlandningen i Dallas satt Ama de casa och kollade i sin lilla fickalmanacka. Kunde där konstatera att Dallas och Mexico City låg i samma tidszon och ställde då klockan rätt på en gång.

Efter tre dagar åkte vi upp till Teotihuacán en bit utanför huvudstaden. Det är en arkeologisk plats med pyramider. Bland annat solens och månens pyramid.

Vi åkte tidigt eftersom vi hade hyrt bil och rusningstrafiken i Mexico City inte är att leka med… Vi var framme vid åttatiden på morgonen, och tyckte att det var överraskande lite folk.

När mat- och sovklockan signalerade lunch så frågade vi guiden vart vi kunde äta.

– Men det är alldeles för tidigt, sa han.

Ooops! Vi hade varit på plats klockan sju på morgonen! Att det skilde en timma mellan Dallas och Mexico City upptäckte vi alltså efter tre dagar!

Snacka om att vara med…

Lite bilder:

Här är månpyramiden.

Här är Ama de casa lite nära kanten – igen…

Här är Ama de casa överhettad.

Tack för timmen!

Den är alltid lika välkommen. Ja, den här sovmorgonen på hösten.

Våren däremot, då är det inte lika kul när dom helt fräckt knycker en timme av intet ont anandes folk!

Fast en gång var Ama de casa glad över det vårliga tilltaget. Vi hade varit i Val Thorens och landade på Arlanda vid ett-tiden på natten. Klockan 7 skulle planet gå hem till Alicante.

Det roligaste den natten var att när klockan blev två så satte Arlandaklockan upp världens fart och den följande timmen klarades av på fyra minuter. Perfekt när man är lite less på att vänta.

Så här tomt har jag aldrig sett Arlanda förut:

Sen kan jag ju säga att det kändes lite knäppt. När vi köade med våra skidor i specialbagaget. Alla andra hade golfbagar…

Debatten huruvida man vrider klockan fram eller tillbaka, den tänker inte Ama de casa lägga sig i. Jag nöjer mig med att det var sovmorgon i morse.