En förmån…

…som jag helst vill slippa utnyttja. Idag har vi förnyat våra SIP-kort. Eftersom Anders har ett spanskt företag och betalar skatt i Spanien så är vi berättigade till gratis sjukvård och medicin. Just det – gratis. För att visa att man uppfyller kraven så ska man ha ett sånt där SIP-kort.

Ama de casa får också denna förmån, eftersom vi är gifta så följer jag med av bara farten. Medicinen är gratis om man får den utskriven av en läkare. Man kan liksom inte bara gå in och hämta vad man vill på apoteket utan att betala… Men det förstod ni säkert.

Ja. Då var det dags att köa igen…

Först köade vi från detta håll. Men det fick vi inte, en sköterska kom och sa att det minsann inte gick för sig att köa i den här korridoren.

Så då köade vi från andra hållet.

Sen köades det liksom lite huller om buller…

I Spanien funkar det så att man frågar vem som är sist när man kommer fram till ett ställe där man ”vill” köa. Sen håller man reda på den man har tagit rygg på så att säga. Det brukar fungera alldeles utmärkt, men just idag kom det in en gammal kärring som tog reda på vem som var sist, men sen berättade att hon inte ville stå i en till kö och trängde sig före. Hon bakom luckan sa åt henne, men det var en bestämd dam och hon lyckades med sin fräcka kupp. Det är verkligen inte ofta man ser att det händer… Premiär för oss, kan jag till och med säga.

Sen finns det ju nummerlappar på många ställen – vilket ju är att föredra.

Vi lyckades också – efter att ha inväntat tills killen i den blåvitrandiga Argentinatröjan var klar.

Eller, halvlyckades kan man säga. Plaskortmaskinen var trasig, så vi fick ett nytt temporärt kort.

Bättre lycka nästa vecka, kanske?