Nyhet på kontoret

Riktigt nöjd blev Ama de casa över det nya tangentbordet som inhandlats i Sverige. Om man köper det här i Spanien får man liksom inte riktigt dom bokstäver man vill ha…

Fint – och trådlöst. Jättebra ifall städlusten skulle återvända en vacker dag.

Bakgrundsbilden är en stitch som vi tog i Paris i april när vi var och hälsade på Mona Lisa mfl. Ett inlägg därifrån kan ni läsa HÄR om ni har tid och ork.

Jahaja. Det blir varmt imorgon med… Det nya tangentbordet hjälpte inte mot det…

Handlingsplan

Ama de casa har ofta önskat att man kunde uppgradera sitt eget primärminne på samma sätt som man kan göra med datorer.

Med åldern har sekundärminnet blivit mer och mer viktigt. Det vill säga att man skriver listor och lappar för fler och fler saker som man måste komma ihåg.

Efter semestern var det tomt i förråden här hemma, alltså behövdes en handlingsplan.

Fast den där sista punkten på lappen gjorde Ama de casa mer handlingsförlamad än handlingskraftig.

Lite stolt ändå – se så många hushållsrelaterade saker som fanns med i handlingsplanen innan tankeförmågan spårade ur totalt.

Nobelpristagare i basker blå

Lotta undrade ifall det där med att Anders har fått nobelpriset möjligen hade med snus eller något att göra.

Ama de casa lovade att ta fram lite bevis på att det är ett tvättäkta nobelpris, och de bevisen kommer här.

1979 åkte Anders till Cypern för att göra FN-tjänstgöring (till Ama de casas stora förtvivlan – han skulle ju vara borta ett helt halvt år!)

Fast Lottas gissning är ju inte helt fel ändå – man ser tydligt att han har en stor prilla under läppen. Anders snusade på den tiden.

Här ser vi Anders i sin fina uniform som de bland annat hade när Kurt Waldheim (dåvarande generalsekreterare i FN) kom på besök.

1988 tilldelades Alfred Nobels Fredspris till alla FN-soldater. Så Anders var inte ensam om den utmärkelsen – men det är ändå lite hedrande.

Inga pengar, ingen fest – men ett fint diplom!

Borta bra men hemma bäst

Så har Ama de casa spansk mark under fötterna igen. Här har vi fått tag i vårt – icke överviktiga – bagage och ringer efter hämtning till bilen.

Sen ställer vi oss snällt och väntar…

Och se – där står bilen snällt och väntar på oss. Lite dammig och sandig men den verkade glad att se oss.

Väl hemma fanns det mycket att plocka med.

Plocka råkar rimma på locka. Och detta lockade mer än plock, så vi gick ner till Playa Cura. Så här såg det ut klockan 19 när vi började dra oss hemåt.

Det var dock lite kyligt i vattnet – bara 28 grader.

Kompassriktning: Söderut

Nu är det ingen gissningstävling längre, utan invägning på blodigt allvar…

Framme vid flygplatsen.

Yeeessss! Vi klarade det! Ingen övervikt – ja, på bagaget då…

Och titta! Planet börjar redan flaxa med vingarna. Ivrig att komma iväg, kan tro.

Hej Alperna! Vi ses kanske snart igen.

Ett litet myteri

Kapten Annette framförde båten med säker hand.

Då tog Ama de casa över rodret. Plötsligt var alla en aning nervösa. Handen som gungar båten (den i förgrunden) det är Anders som klamrar sig fast.

Oooo. Scary! Stor båt. Men så länge man kan skeppsregeln ”störst går först” så brukar det ordna sig.

Så även denna gång. Skalman ligger tryggt i hamn. Fastknytt med elkabeln.