Men det ordnade sig ändå…

…vilken tur att vi hade reservplan B!

Här ligger den. Reservplanen.

Dom kom i lite olika storlekar…

Ingredienserna till själva soppan.

Ja, så ska det ju tillredas också.

Lagat, dukat och klart. Ja du, Vildkanin, så är fina är sopptallrikarna.

Fast när dom är fyllda ser man ändå inget… Ja, inget av porslinet alltså. Maten ser jättegod ut – om jag får säga det själv. Och återigen – det får jag.

Har ni stt hur stora och fina dom är?

Ja, reservplan B var inte alls så dum.

Man måste ju kompensera…

…för den hafsiga matlagningen igår.

Här har vi en laxbit som har varit fryst i minst två dygn.

Sen gnossar man i en massa saker i den. Jäpp. Här ska gravas!

Måste bara visa Ama de casas insats i gravningen:

Det var jag som höll ut påsen där laxen nu ligger. Lysande insats, Ama de casa!

Mmmm. Vad gott det ska bli!

Men vänta nu. Man måste ju göra just det. Vänta. I 3 – 4 dagar…

Jamen – vad ska vi äta nu då?

Dagens promenad

Inspirerad av att det förra inläggets köande styrde vi kosan hit:

Busstationen. Om man bor i Torrevieja får man åka gratis på lokalbussarna. Det är ett sätt för kommunen att försöka minska biltrafiken. Svenska städer: Tag lärdom!

Vi har hittills inte skaffat det nödvändiga kortet för detta. I början köade vi så mycket till allt som skulle fixas så vi orkade inte köa en minut till. Metoden som kärringen i förra inlägget hade, den är inte aktuell för Ama de casa…

Men nu kände vi oss peppade för en kö till!

Undrar bara precis var man ska köa för just detta kort? Vi valde den kortaste kön för att fråga. Smart!

Det visade sig att man inte alls skulle köa på den här platsen.

Den snälla tjejen i luckan gav oss en lapp. Där ska ni köa.

Ama de casa tyckte sig ha pejl på vart den gatan ligger, så vi traskade vidare. Lite på vinst och förlust – annars får det väl bli imorgon när vi har kollat kartan. Promenera ska vi ju i alla fall göra.

I Spanien är dom inte så noga med att sätta upp skyltar med gatunamn i precis varenda gathörn. Men kolla här:

Tadaaa! Ama de casa hade rätt. Ännu en gång.

Om dom är dåliga på att sätta upp gatuskyltar, så är dom totalt värdelösa på att sätta ut nummer på husen. Det måste vara ett elände att vara brevbärare här – i alla fall innan man har lärt sig sitt distrikt.

Men det här borde det väl vara:

Den här skylten ser ju rätt ut, och ingången låg inte så längt bort från huset med nummer 7…

Och visst var det rätt! Det är här man kan hämta (beställa?) sitt busskort!

Fast inte idag… Imorgon. Ja, ja. Då vet vi ju vart vi ska gå imorgon då.

Vi vandrade hemåt efter stranden och Ama de casa längtade efter sitt vatten på Hombre de mar.

Men – VAAA???

Stängt!

Hela promnaden hem blev Ama de casa påmind om hur gott det skulle vara med vatten…

Som exempelvis här. Det ser väl gott ut?

Ja, Ama de casa vet att det är salt…

En förmån…

…som jag helst vill slippa utnyttja. Idag har vi förnyat våra SIP-kort. Eftersom Anders har ett spanskt företag och betalar skatt i Spanien så är vi berättigade till gratis sjukvård och medicin. Just det – gratis. För att visa att man uppfyller kraven så ska man ha ett sånt där SIP-kort.

Ama de casa får också denna förmån, eftersom vi är gifta så följer jag med av bara farten. Medicinen är gratis om man får den utskriven av en läkare. Man kan liksom inte bara gå in och hämta vad man vill på apoteket utan att betala… Men det förstod ni säkert.

Ja. Då var det dags att köa igen…

Först köade vi från detta håll. Men det fick vi inte, en sköterska kom och sa att det minsann inte gick för sig att köa i den här korridoren.

Så då köade vi från andra hållet.

Sen köades det liksom lite huller om buller…

I Spanien funkar det så att man frågar vem som är sist när man kommer fram till ett ställe där man ”vill” köa. Sen håller man reda på den man har tagit rygg på så att säga. Det brukar fungera alldeles utmärkt, men just idag kom det in en gammal kärring som tog reda på vem som var sist, men sen berättade att hon inte ville stå i en till kö och trängde sig före. Hon bakom luckan sa åt henne, men det var en bestämd dam och hon lyckades med sin fräcka kupp. Det är verkligen inte ofta man ser att det händer… Premiär för oss, kan jag till och med säga.

Sen finns det ju nummerlappar på många ställen – vilket ju är att föredra.

Vi lyckades också – efter att ha inväntat tills killen i den blåvitrandiga Argentinatröjan var klar.

Eller, halvlyckades kan man säga. Plaskortmaskinen var trasig, så vi fick ett nytt temporärt kort.

Bättre lycka nästa vecka, kanske?

På allmän begäran!

Ja… Det är i alla fall två som har undrat över det där med mask i maten. Det ligger bland kommentarerna, så det är inget ni har missat eller så.

Här kommer en ”favorit” i repris:

Ama de casa blir äckelmagad! (Så inbjudande det lät då… Om ni vill kan ni gå en kurs í hur man får FÄRRE sidvisningar).

Om ni fortfarande vill läsa så finns inlägget:

HÄR

Håll tillgodo!

Se hur det går!

När man prioriterar bloggen, promenader och annat!

Se! Så stökigt det är i köket! Nä. Nu måste Ama de casa göra skäl för sitt namn och ta hand om oredan.

Dags att sätta in allt i diskmaskinen.

Ojsan. Det är ingen diskmaskin jag har i köket. Det är en tvättmaskin.

Hmmm. Om tvättmaskinen är i köket, vad finns då i badrummet?

Har jag tur så…

Nej. Sån tur hade inte Ama de casa. Det finns ingen diskmaskin i badrummet heller. Fast jag tycker att det hade varit logiskt med tanke på var tvättmaskinen stod.

Häpp! Vem behöver diskmaskin egentligen?

Fast jag tycker ändå att jag prioriterade rätt!

Lite lunch sitter aldrig fel

En omelett med svampstuvning på porcinisvamp. Inköpt i Italien, lite märkvärdigt sådär. Ja, det är ju alltså svampen som är inhandlad utrikes.

Här ser vi bordet i lunchposition.

Jag kanske ska göra en sammanställning över de olika positionerna som gäller vid olika tidpunkter på dagen. Det är nästan lika avancerat som de olika positionerna i balett.

Nej Ama de casa. Nu överdrev du allt lite väl mycket där på slutet. Skäms på sig!