Som den minnesgoda läsaren säkert kommer ihåg, så gjorde vi Den falskaste Wallenbergaren någonsin när vi var ute och campade härom nyssens.
Ikväll har vi ätit en äkta falsk Wallenbergare.
Mycket gott.
Det där röda på tallriken, det är:
Nu är tyvärr Ingrid på semester så hon läser inte detta.
Men finn ett fel!
Ja. På den första bilden, alltså.
Självinsikten har inte blivit ett dugg bättre sen igår, därför kommer här en ny film.
Hollywood – se upp!
Stegmätaren – det är verkligen något som är bra för Ama de casa. Om jag inte har med den så vill jag gena. Överallt. Så fort det finns möjlighet.
Precis på samma vis som jag inte kan låta bli att titta i ett facit om det finns tillgängligt. En gång var vi med i en mordgåta med ett gäng kompisar. Facit fanns längst bak i papperen vi fick. Alla kunde hantera detta – men Ama de casa, hennes sista sida var hoptejpad med den näst sista…
Här är dagens resultat efter promenaden:
Idag hade det i och för sig varit svårt att gena, men det hade ju varit fullt möjligt att vända tidigare.
Nu funderar jag på ifall man kan köra stegmätaren i tvättmaskinens centrifug? Det borde generera många steg – snabbt!
Eller nej. En kompis hade en sån där klocka som laddas genom att man rör sig. Den hade legat still för länge och således stannat. För att snabbladda den körde han den i torktumlaren.
Om det funkade? Det vet vi inte riktigt – för när han tog ut den så hade alla visarna lossnat…
Ja, det är väl lika bra att erkänna på en gång. Det började så här:
Vi tog bilen… Fusk? Ja, jag vet.
Parkeringen är väl tilltagen kan tyckas. Men det är för att det är en marknadsplats på onsdagar. Det gäller alltså att veta vilken dag det är. Mycket att hålla reda på…
Från parkeringen går det en spång ned till den långa stranden.
Mycket folk, men om man går en bit…
…så tunnas det ut. I fjärran syns en liten fyrkant. Det är ett hotell, dit gick vi idag.
Tja. Det är väl en skaplig promenad. Vi känner oss nöjda med det.
Fast man måste ju gå tillbaks också. Så det var bara att vandra vidare i solen.
I morse när jag masat mig ur sängen och hunnit ända fram till sovrumsdörren, då kom Anders tillbaks från sin morgonpromenad.
När jag kom ut på terrassen fick jag syn på detta:
Perro Dos, han är minsann inte så morgonpigg han heller.
Men nu har jag vaknat till.
Och det har Perro Dos också.
Carpe Diem!
Fånga Dagen. Just det. Dagen! Här sägs ingenting om någon morgon inte.
För något år sen skulle vi byta säng. Den gamla sängen hade vi lovat bort till goda vänner. Vi skulle bara ta ner den till garaget först.
Pyttsan! Bara…
Resårmadrasserna gick precis in i hissen. Ja, om vi brukade milt våld, vill säga. Eller. Brukade våld.
Sen var det sängramens tur. Den gick tyvärr inte att bruka våld på. Den gav inte vika en millimeter. Det är ju bra när man ska använda den, men inte när man ska baxa in den i en hiss.
Så. Alternativet blev:
Ta den via trappen. Fem våningar till gatuplan och två våningar ner i garaget.
Så här ser ju trappen ut. För att göra en lång och svettig historia lite kortare kan jag ju berätta att sängramen inte klarade kurvorna…
Och det är långt dit ner.
Men vänta? Den här bilden öppnar ju vissa möjligheter…
Vi trädde ner sängramen. Våning för våning.
Det tog stopp på bottenplanet, vi kom inte ner till garaget. Då blev det för trångt igen, men det var ju bara att gå runt via porten och garageinfarten för bilarna.
Ama de casa är glad för två saker:
1: Att det inte tog stopp förrän vi var nere på bottenvåningen.
2: Att inga grannar uppmärksammade händelsen.
Ama 2009 