Anders tyckte helt plötsligt att stolen han satt på kändes lite rank.
Ser ni? Den håller på att släppa i fogarna. Detta hade kunnat sluta mycket olyckligt! Men det är ju bra att Anders är uppmärksam så han märker vad som är på gång.
Ama de casa. Hon är inte särskilt uppmärksam.
She never saw it coming.
Det är varmt!
Och titta på det här:
AC-n är inte igång… Det är inte alla här som tycker att det är lika varmt som Ama de casa gör.
Jag provar ett nytt grepp:
SESAM ÖPPNA DIG!
Nähä.
Suck, pust och stön…
Nähä. Ingen plats på stranden. Vad gör man då för att bli glad igen?
Äter, såklart. Här är Anders val. Sardinas.
Och se så glad han är!
Ama de casa tycker dock att dom där fula fiskarna har på tok för mycket ben som killar i halsen.
Så här är Ama de casas val. Merluza. Betydligt mer lättätet.
Speciellt pommesarna. Behövs ju inte ens bestick! Och Ama de casa är glad och nöjd.
Det är väl skönt med historier som har ett lyckligt slut!
Vi tänkte att vi skulle gå ner till stranden och bada lite. Det visade sig vara lättare sagt än gjort.
Playa Cura. Vår närmsta strand. Fullsatt.
Den här stranden kallar vi Mini-Cura. Trångt.
Micro-Cura. Nja…
Här finns också en liten strand. Den kallar vi ingenting, men det var mycket folk här också.
Den här lilla strandplutten är så liten så den knappt finns. Men nog är det folk där ändå.
Vi fortsätter till andra sidan stan.
Acequión. Nähä. Inget större utrymme på den här stranden heller.
Men då fick jag syn på Aurora på en handduk! Vilken överraskning!
För visst är det hon där på handduken? Jooo.
En strand kvar innan vi ger upp.
Náufragos. Här var det ännu fler människor. Ståplats. Tror jag det, dom har ju ett isberg där ute i vattnet. Det lockar nog många så här i värmen.
Ja, för det här, alltså:
Mycket fuskig lösning i förra inlägget. Rena smitningen!
Bäst att Ama de casa tar tag i saken ordentligt!
Så jag hämtar lösningsmedlet.
Det blir bra det här!
Nyss var jag upp och hämtade min tvätt, och titta! Det har redan nappat!
Tvättdags igen – det är ju en evig rundgång med det. Både bokstavligt och bildligt.
Men se vad som mötte mig när jag kom upp på taket till min torktumlare:
Ser ni? Linorna hänger ner. Ama de casa blir lite nervös av slak lina.
Vad är det som har hänt?
Ställningen har lossnat från muren. Voj, voj. Det här var illa.
Men Ama de casa löser även det här problemet – enkelt!
Ni kan väl aldrig gissa hur?
Jo. Hon hänger sin tvätt på den andra tvättställningen!
Häpp!
Det här är en kompis som jag nog inte har presenterat:
En fläkt. Överraskande, va. Jag börjar tro att Ama de casa har gått och blivit fläktfetischist…
Nåväl. Den får arbeta på dagarna. När stora AC-n sätts igång så är det nattinatti för denna. (Ibland kör Ama de casa båda – säg inget!)
Igår kväll var den här polaren i alla fall avstängt. Vredet stod på nollan.
Och helt plötsligt! Den går igång alldeles av sig själv. Bara sådär. Helt utan anledning.
Den här har ingen rörelsedetektor. Det kanske var ett meddelande att den var avundsjuk och också vill ha en sån. Inte vet då jag hur fläktar kommunicerar…
