En liten summering

Vi var ute i drygt sex veckor. Underbart!

Allra bäst var nog seglingen i Grekland. Vi har aldrig provat på det förut, men det var nog inte för sista gången. Hör du det Björn, om du läser detta?

Vi seglade i cykladerna, och det är troligen det närmsta cykelsemester jag någonsin kommer att komma. Namnen är ju rätt lika i alla fall.

Om jag (förutom underbart) ska sammanfatta resten av turen i ett ord så blir det VARMT!

När det är varmt så brukar jag använda fågelungemetoden. Den där dom har när dom ska tigga mat. Nej, inte att gapa, utan när dom håller ut vingarna.

Här kommer en liten kavalkad som visar vad jag menar.

Här är det varmt i Pompei.

Varmt i Aten.

Stekhett i Delfi.

Inte varmt på färjan till Bari, men Ama de casa är överhettad. Lyckligtvis framför en AC.

Svettigt i San Marino.

Jättehög temperatur på höjden i… jag måste kolla kartan… Oj. Liten text, måste tända lampan… Pennabilli. Ja. Där var det också varmt.

Hett. Siena. Men här har det hänt nåt? Ama de casa verkar ha bytt linne. Det var på tiden!

Så. Nu lovar jag att ni ska slippa se mer av denna resa.

Fast för säkerhets skull håller fingrarna i kors.

Hemkomst

Vi hoppades hela dagen att det skulle komma en helikopter och hämta oss, men det gjorde det inte.

Så det blev till att ta bilen. Från Barcelona till Torrevieja är det ca 60 mil.

Nu börjar väl det hårda livet på vatten och bröd…

Men vi hade bara vatten.

Snipp snapp snut – så var resan slut. Tack till alla er som orkade hänga med!

Hemåt det bär

Efter ett par nostalgiska återblickar är jag nu back on track och slutklämmen på campingen. Fast själva campingen är ju slut… Okey, jag har kommit till slutklämmen.

Ja, vi både hittade och kom med färjan – alla tre.

Jag, Anders och kylen. Alla tre är med på samma bild – mycket skickligt fångat av Ama de casa. Nåja.

Bilen kom också med. Av utrymmet att döma hade vi inte råkat ta färjan till Elba. Men stackars bil! Tänk om det skulle regna och bli sjögång, då skulle den ju bil alldeles blöt och kasa omkring på det hala däcket.

Vilken tur – dom hade knytt fast den! Fast regnskydd, det hade dom inte satt upp. Det kanske dom hade gjort ifall det hade börjat regna.

Bil och bil… En Fiat 126

Så skrev jag i förra inlägget. Tänkte förklara det lite närmare.

Här illustrerar jag det med en bild som är tagen på Cuba ifjol.

Detta är Anders och en Fiat 126.

Lite fakta om den som jag hade:

– Enligt instruktionsboken skulle den göra 0 – 100 på 52 sekunder. Det som inte stod i instruktionsboken var att det var tvunget att vara medvind och nedförsbacke för att överhuvudtaget komma upp i den hastigheten. Lyckades man med det så skramlade det i hela bilen.

– I instruktionsboken stod det också ”Ska vi vara ärliga så sitter inte två vuxna personer helt bekvämt i baksätet vid långfärd”. Sanningen var snarare att ingen satt bekvämt någonstans i den bilen ens vid korta turer. Sätena var så tunna och obekväma att aeroflot framstår som rena lyxen. Litet om utrymme var det också. Anders kunde exempelvis inte växla utan att helljuset sattes igång.

– När man vred om startnyckeln hände absolut ingenting. Ja, tändningen kom ingång (om det fanns batteri kvar) men man var tvungen att dessutom dra i en spak mellan framsätena. Den var ansluten till en vajer in till startmotorn i bakluckan (hela ”motorn” fanns där bak). Det hördes ett ”njönjönjönjö” och hade man tur gick bilen igång. Flera gånger gick den där vajern av, då gällde det att parkera i nedförsbackar så det var lätt att putta igång den.

– Värmen reglerades med en spak i baksätet. Oftast fanns det ingen värme alls. På vintern åkte vi med filtar och man fick skrapa rutorna från is hela tiden eftersom det inte fanns nån fläkt.

– Den hade 23 hästkrafter och tanken rymde 21 liter.

– Det var en tvåcylindrig fyrtaktare. Fråga mig inte vad det innebär, jag tycker att det bara skulle gå att få två takter med två cylindrar. Anders har förklarat för mig hundra gånger, men då känner jag mig som Homer Simpson, ni vet då när aporna hamrar i hans skalle.

– Alla delar som har något namn i motorn gick sönder minst en gång. Det kan bero på att det var en Polsk Fiat. Ja, jag vet. Fiat är en italiensk bil. Jag fick veta det när jag skulle sälja bilen, syntes tydligen på chassinumret. Köparen prutade då från 7000 kr till 6500 kr och en klocka.

– Jag körde bilen några gånger mellan Norrköping och Skellefteå. Dum idé. Den gick alltid sönder någonstans efter vägen. En gång gick den sönder i Sundsvall. Det visade sig såsmåningom vara fel på en tändhatt så den bara gick på en cylinder. Det går nog inte framkalla fyrtakt med bara en cylinder (här kommer aporna och hamrar i mitt huvud igen). Intressant kuriosa om just den incidenten var att clownen Ruben och en polare till honom lagade bilden åt mig – utan att ta betalt.

– Det var så många nya ljud i bilen hela tiden att jag inte märkte att jag hade punktering när jag körde på en kullerstensgata. Jag lyssnade noga och undrade vad det kunde vara som gått sönder den här gången. Andra bilar pekade och tutade, så till sist upptäckte jag att det var punktering.

Detta är bara ett axplock, det finns hur mycket som helst att berätta om den bilen jag hade.

Oftast hatade jag bilen då.

Nu tycker jag att den nog var lite charmig – men jag skulle inte vilja ha en till!

En gammal historia som dök upp i huvudet

När jag tänker efter så har jag nog aldrig varit särskilt lyckosam när det gäller färjor.

När jag gick djurvårdarlinjen på Kolmården för mååånga år sedan så kunde djurvårdarna få fribiljetter med Viking Line till Åland.

Vi var fyra tjejer som verkligen ville ha dessa biljetter. Vi var upp på kontoret flera gånger, bönade och bad på våra bara knän om att få dessa otroligt eftertraktade (nåja, från vår sida i alla fall) biljetter. Trots att vi inte var riktiga djurvårdare utan bara gratisarbetande elever så tyckte vi nog att vi slet tillräckligt hårt för att ha gjort oss förtjänta av dem.

Efter många om och men och en hel del förnedring från vår sida gav slutligen ledningen med sig, och vi fick de åtråvärda biljetterna. Troligen för att ingen annan ville ha dem. Vår lycka var ändock fullkomlig!

Vi tog oss till Stockholm med min bil (bil och bil… En Fiat 126) och kom precis innan färjan skulle gå. Var nere vid Slussen i Stockholm och frågade med andan i halsen ett par killar var färjorna fanns. Dom tittade på varann, och pekade in mot Gamla Stan. Vi sprang ditåt. Killarna fick hejd på oss och pekade på färjorna som ju låg åt andra hållet, fullt synliga. Dom är ju rätt stora dom där båtarna.

Vi hann med!

Ett problem uppstod när vi skulle åka från Åland. Våra biljetter var enkelbiljetter…

Då en studerandes ekonomi även på den tiden var väldigt skral blev vi mäkta olyckliga.

Ännu olyckligare blev vi när vi betalade returbiljetten och upptäckte att vi hållit på och förnedrat oss för överheten i flera veckor för en facil gåva värd 13 kronor och 50 öre…

Att det ska vara så svårt?

Att få till lite vettig skyltning till färjorna?

Livorno var inget undantag, men vi är förberedda minsann! Anders hade redan på hemmaplan tagit hjälp av rederiets hemsida.

– Vad bra att du har matat in det som favorit i Tomtomen, annars hade det blivit otroligt svårt, sa jag.

Vi irrade omkring i det enorma hamnområdet, men med den lugna stämman från Tant Tomtom kom vi rätt per omgående.

Rätt, enligt kartan på hemsidan alltså. Problemet var vara att Grimaldi Lines inte fanns kvar där längre…

En mycket vänlig man på ett annat rederi ritade en jättebra karta åt oss. Med hjälp av den (tant Tomtom höll tyst) lyckades vi till slut hitta rätt – det var på ett helt annat ställe. Inte en skylt förrän vi var 10 meter ifrån.

Suck.

Här var Ama de casa glad. Varför? Jo, det där G-et på skorstenen är loggan för Grimaldi Lines. Vår färja, med andra ord.

Tips till alla som tänker sig ta färjor nere i Europa – ta mycket god tid på er den dag båten ska avgå.

Vardagsdramatik i Livorno

Vi gav oss ganska raskt av från Pisa. Färjan från Livorno skulle gå mycket sent så vi passade på att titta runt lite i stan.

Dom hade fina kanaler överallt. Titta så idylliskt där kommer en liten båt.

Men oj…

Här kommer en roddbåt. Från andra hållet! Se vad stor plats dom tar med dom långa årorna, och det blir smalt för att mötas med alla båtarna som är parkerade (ankrade?) efter båda sidorna.

Det kommer aldrig att gå!

Vad smarta dom är som drar in årorna. Det gick ju alldeles utmärkt.

Inte en särskilt originell idé

Det gick ju bara inte att låta bli att ta dom där bilderna i förra inlägget.

Men jag var långt ifrån ensam.

Överallt såg det ut såhär. Lite som om alla hade kommit dit och körde ett eget program med qigong.

Men det får man ju ge dom i Pisa. Dom har inte överkommersialiserat området runt tornet.

Inte alls.