Knep och knop

Vi gick en hastighetskurs i Grekland hos Skeppare Björn. Fast vi gjorde bara en knop…

Pålstek? Jo så var det nog. Under kursen i Grekland hade jag fullt sjå med att inte kalla den för råbandsknop.

Jodå. Anders har fått till den. Lägg dock märke till att han var tvungen att ha snöret runt midjan för att lyckas.

Ama de casa, då?

Hon verkar ha en bit kvar. Man hon vet att det är en pålstek det ska bli. Alltid lär man sig nåt.

Allt gick inte att rädda

Våra fina bastmattor som vi hade under bordet för att få gosigare om fötterna, dom överlevde inte stormen.

Som tur var hade vi varit förutseende. Presseningar á 10 kronor, inhandlade på inget mindre än – trumvirvlar och fanfarer – Rusta!

Ni ser den lilla gröna saken under bordet. Lite intressant var instruktionen på paketet till den lilla, lilla presseningen. Där visades det vad man kunde ha den till. Bland annat skulle man kunna använda den för att täcka över långtradarflak…

Jojo. Man ska inte tro på allt.

På torken

Efter vår stormiga natt var det mesta blött eller väldigt blött.

Denna gång var vädergudarna på vår sida – sol och ganska mycket vind. Tältet lyfte nästan. Vi skulle alltså få ett torrt tält eller möjligen ett bortblåst tält.

Tada! Ett torrt tält. Nästan torrt i alla fall. Sängkläderna och handdukarna var snart torra de med.

Det var bäst att torka regnjackorna också. Man får ju ändå betänka att de kostar 1 euro styck på Domti.

På fasta land igen

Vi siktade mot en camping en bit upp i bergen i den lilla byn Guardistallo.

Vägarna var inte mycket bredare här på fastlandet.

Sen träffade vi på en hel drös med oartiga gynnare.

Hallå där! Det är fult att vända ryggen till!

Se där ja. Det var bättre.

Pax inte åka till Elba i augusti

Vi hade packat ihop våra saker snabbt. Eller rafsat ihop grejerna i all hast är nog en rättare beskrivning. Vi var tidigt ute och skulle hinna med färjan som gick klockan 10.

Första färjan som inte var fullbokad gick klockan 13. Humöret sjönk lite. Sen visade det sig att det kostade 20 euro mer att åka från Elba än att åka dit. Med samma bolag! Morr. Men, vi hade ju liksom inget val. Ingen frukost hade vi lagat i skyfallet heller, så mitt humör var inte det allra bästa för att uttrycka det milt.

Men sånt kan man avhjälpa på ett enkelt sätt.

En giffel som var fylld med korv! Nu var Ama de casa glad igen.

Att alla bilar inte kom med på sin bokade färja, det hade vi färskt i minnet. Så vi åkte till hamnen i god tid.

Den exemplariska skyltningen som fanns på fastlandet fanns inte ett spår av  här. Efter många försök fick jag till slut uppmärksamhet av en karl som pekade att vi skulle köra 200 meter längre bort, där skulle kön till färjan börja.

Vi var tvugna att passera en korsning. Ja, inte bara vi, halva Elba verkade vara just i den korsningen och alla siktade mot båten.

Att vara artig och släppa fram folk var det inte tal om. Här var det djungelns lag som gällde.

Till slut var vi på plats. Men skulle vi komma med båten?

Vi passade på att äta lite medan vi väntade. Har jag nämnt att vi hade en jättebra kyl med oss?

Jippie! Vi kom med! Här var det inte fullt så ödsligt som på de andra färjorna hade åkt med. Nej, det var bara fullt.

Ändå var ju juni inte högsäsong. Jag vill inte ens tänka på hur det ska se ut i augusti när den stora mängden turister kommer…