Tantvarning

Vi tog trapporna ner till campingen och stranden.

Och vips såg man byn från ett annat perspektiv igen. Det går upp och ner hela tiden.

Härligt vatten, långgrunt som sjutton men betydligt skönare än den långgrunda stranden vid Byske havsbad. Fötterna domnade inte bort, så att säga. Barnen som badade här var bruna – inte blåfrusna.

Och titta här. Så typiskt!

Strandförsäljare lockar till sig tanter som sockerbitar lockar till sig flugor…

Ja. Jag erkänner. Jag är en tant.

Små, smala vägar

Det är inte alltid så kul att köra (okey, åka) bil när gatorna bara liksom krymper och krymper hela tiden.

Ni ser bilen längst borta i gränden – huvva. Vi borde byta till en mindre bil, men som ändå har lastutrymme.

Som den här. Perfekt! Med lastflak och allt.

Hoppas att det fina skyddet för vindrutan ingår i priset.

Uppförsbacke – igen

Som vanligt har vi hittat en by som ligger på en höjd.

Detta innebär:

Trappor. Alltid trappor. Överallt.

Fast det kan vara värt besväret.

Fina vyer. Den här fanns på halva vägen.

Väl uppe i stan såg vi ner på campingen och vår strand. Skulle ha suttit fint med ett dopp just då. Men havet var en bit bort.

Undrar om jag ska motivmåla vår dörr? Den här var fin, men det kanske krävs lite konstnärlig talang för att åstadkomma detta.

Nej nu lockade havet!

Jag ville ta tåget ner!

Fast den här gången vägrade Anders…

Camparna campar

Vi åkte norrut från Bari och hamnade på hälsporren.

En liten trevlig by som hette Péschici. Campingen låg precis vid stranden.

Upp med tältet igen. Kylen, den har sin hedersplats just utanför sovrumsdörren. Perfekt om man blir lite sugen på natten.

Dags att laga egen mat igen. Eftersom vi återvänt till Italien, vad passar bättre än pasta? Ja, kanske pizza, men vi har ingen campingugn. Än.

Det var varmt och skönt.

Så jag passade på att ta en liten tur med Kite-brädan i solnedgången.

Spökbåten

Vi mönstrade på färjan.

Till och med bilen fick fönsterbord. Och kylen, den släpper vi inte ur sikte.

Men det var lite spooky.

Var är alla människor? Jag ser en här, men det är ju Anders.

Här ser man tecken på liv i nedre bildkanten. Men det är ju Anders tå.

Här ser man inte ens Anders. Kan bero på att detta var diskoteket.

Var är alla? Uppe på soldäck, kanske?

Nädå. Inte här heller.

Vi får hoppas att det finns lite mer folk i La Bella Italia.

Snören

Det finns båtsnören…

… och det finns båtsnören.

Skeppare Björn lärde oss den grekiska seglingskulturen. Man ska inte bara stå med händerna i byxfickorna och glo när folk ska lägga till. Självklart ska man assistera.

Det underlättar om man inte har några byxfickor – lättare att komma ihåg regeln då, liksom.