Motorbåt väjer!

Alldeles ensamma på det stora blå.

Eller?

En färja dök plötsligt upp från ingenstans. Eller kanske från Sifnos? Jag vet att regeln ”Motorbåt väjer” finns på sjön.

Sen finns ju också den generella regeln ”Störst går först”.

Vi gasar undan allt vad vi kan, och vice kaptenen hjälper till med motorn. Det finns ju bensin i den nu, i fast det hjälper nog inte när den inte når ner till vattnet.

Tji fick ni, vi hann undan!

Riktig segling!

Frukost på båten.

Det lär ju vara den viktigaste måltiden har jag hört. Fast jag tycker nog att alla måltider är viktiga.

Sen ger vi oss av från Syros. Det blåste lite friskare denna dag.

Härligt med sol, vind och vatten!

Det tycker även Skeppare Björn. Här ska seglas!

Alla är dock inte lika glada över lutningen och sjögången. Jodå, Reiseleiter tycker att det är toppen, det är hon som ligger och klamrar sig fast en aning.

Men titta i högra, nedre hörnet… Här har vi en man under bord.

Pedikyrfiskar

Resan fortsätter, och vi får inte glömma att träna på konstsimmet!

Vi har dock kommit av oss lite, och kolla till höger (tror jag) där kommer en sabotör in….

Men sen hittade killarna en extra, gratis och speciell (och hittills okänd) sak med ön.

Pedikyrfiskar.

Kan det bli bättre?

Ja, troligen. Enligt somliga.

Efter träning och pedikyr fick vi glass och öl. En riktigt bra kombination.

Ingen rädder fär plankan här, plankan här, plankan här.

Ibland blir man lite tuffare. Men det går över.

Men, seglingen då?

Ja, det är klart att vi seglade! Varje dag rullades lakanen ut, både på den stora pinnen i mitten och vajern därframme, ni vet.

Och många snören fanns det att hålla reda på. Ama de casa blev lite upprörd eftersom besättningen bara spred ut snörena lite hur som helst. Lite ordning, tack.

Det rödvita snöret var min favorit. Kassören håller i det här, förmodligen för att det matchar hennes tröja.

Nu undrar man ju igen, vem är det som styr? Den här gången verkar dom ju inte ens styra åt samma håll…

Sen börjar det ju luta också.

Det här är det närmsta austronaut som Anders kommer. Visserligen är han inte tyngdlös, men kroppen har åtminstone en overklig vinkel. Alltid något.

Det värsta med att det lutar, det kan ni kanske gissa?

Javisst. Självklart. Det blir jobbigare att laga mat.

Men Ama de casa har hittat sin uppgift.

Jag tror inte att jag har hackat så mycket korv i hela mitt liv, i alla fall inte på så kort tid. Det gör inget – korv är gott.

En affärsidé är att öppna affärer ute bland öarna som har något annat i köttväg att erbjuda än just korv.

Kanske ser jag lite bister ut? Det beror på att alla har lämnat snörena (kanske heter det sladdar på en segelbåt?) som ett enda stort trassel ute på däck. 

Matdags! Igen…

Alla restauranger var inte fullbokade, så det var inte kökstjänstgöring hela tiden.

Här sitter vi lugnt och fint och väntar på att det ska bli lite mat. Ingen tänker nog beställa korv.

Bland annat i Asien har jag varit på restauranger där man själv får peka ut sin fisk eller hummer i ett akvarium.

I Grekland har dom tagit det ett steg längre.

Vi valde den stora svartvita, den såg god ut.

Sen kom maten till bordet…

… och då var det inte lika lugnt längre.

På toaletten blev det besvärligt för vissa (eller för en viss, ingen nämnd och ingen glömd). Det var sååå krångligt att få fram nytt papper att torka händerna med. Man skulle bara trycka på knappen, men vaaar är knappen?

Är det någon som ser den?

Vill förtydliga att det inte var alla som hade problem med den här manicken.

Vi strävar uppåt hela tiden

Enligt turistbroschyrerna ser huvudorten på Serifos ut som en klick grädde på bergstoppen.

Anders tyckte att det mer liknade en måsskit. Fast det ser kanske inte så bra ut i broschyrerna.

Något som ligger på en höjd – dit upp måste man ju såklart. Skeppare Björn visste att det finns en buss som tar en upp till byn (tack Björn! Jag brukar oftast få gå). Men som vanligt – den gick ju inte hela vägen upp, lite trappor på slutet givetvis.

Ama de casa är som bekant (?) en vän av ordning.

Här passar jag på att försöka få mina medresenärer jämnstora med hjälp av trappen. Jag är ganska nöjd med resultatet.

När man väl tagit sig upp är utsikten som vanligt hänförande.

Det kan ju vara trevligt att bo på ett ställe med ett sånt fint läge.

Här finns ett objekt för den händige. Är ni intresserade finns telefonnumret skrivet på taket. Glöm inte lägga till landskoden för Grekland.

Sen ska man ner också…

Skeppare Björn hade berättat att det kunde vara lämpligt att gå hela vägen ner. Med trapporna tog det bara ca 45 minuter (inte lika stort tack, Björn…).

Men vi är ett fiffigt gäng. Finns det en buss upp, så finns det med största sannolikhet även en buss ned.

Och titta vad vi hittade precis bredvid busshållplatsen!

Björns promenadförslag röstades ned med siffrorna 5-1.

Vacker omgivning

Man ska nog aldrig besöka Grekland för sent på året.

Ok. Den här bilden har inte just med seglingen att göra. Men jag tycker att den är fin. Från Klacken någonstans.

Återkommer imorgon med fler bilder som faktiskt har med saken att göra.

Omvänt myteri

Normalt är det kaptenen som får gå på plankan och bli skickad överbord.

Här är det kassören/såsexperten som går på (den imaginära) plankan. Vice kaptenen (eller vad det kan heta) sitter snällt kvar och skalar potatis.

Att kassören väljer bort plankan och hoppar direkt i sjön, det kan jag mycket väl förstå. Vet inte om ni sett plankan, men den var vääääldigt läskig att gå på.

På hemmaplan igen!

Vi kom hem till Torrevieja vid halvtre-tiden i natt. Jobbig körning (hm, jag kör ju inte, kanske ska skriva ”jobbig åkning” istället?) men det var skönt att äntligen få lägga huvudet på den egna kudden. Där blev det lite fel igen. Den egna kudden har ju varit med hela vägen… Men att få lägga sig i sin egna säng, det kändes inte helt fel.

Ama de casa känner sig lite av en logistikexpert ibland. I mitt trötta tillstånd kom jag på att det skulle vara marknad bara om några timmar nedanför terrassen. Så vid pass tre sopade jag av den, och Anders spolade. Annars hade den varit väldigt äcklig hela dan idag. Dom på marknaden blir nämligen sådär lagom glada om man spolar av den så det rinner en massa vatten bland deras grejer.

Nu ska jag vada mig fram genom smutstvätten och all annan bråte som finns över hela lägenheten just nu. Det är konstigt att man får plats med så mycket i en bil med packline? Egentligen skulle vi ju kunna kasta ut allt annat i lägenheten – det vi hade i bilen klarar man sig utmärkt på. Det skulle ju exempelvis blir väldigt lätt att flytta då? Fast å andra sidan verkar vi flytta ungefär vart tjugonde år, så man får väl ta det bekymret om sjutton år eller så.

Snart fortsätter berättelsen om vår tripp, om ni vill vara med – så titta in igen.