Badminton. Jag borde aldrig ha spelat batminton. Det började faktiskt bra, 1979:

Kolla fotarbetet! Lysande! Som en parentes kan jag säga att den som är på väg att slå bollen är min kusin, Nikki. Men mitt fotarbete är stabilt.
Några år senare gick jag min första singelmatch mot Anders. Jag sprang som ett härvelkors fram och tillbaks med tungan hängande ungefär som på en överhettad hund. När 57 minuter hade gått frågade Anders om vi kanske skulle sluta. Men icke! Snål som jag är så ville jag utnyttja hela timmen som vi betalt för.

Sån snålhet straffar sig.

Kryckor i 6 veckor. Här kan jag också ta med en annan grej som jag inte borde syssla med. Stickning. Jag får aldrig nånting klart.
Ett kvartal senare: Vi fick en telefonräkning som var dubbelt så dyr som vanligt. Försökte överklaga hos Televerket (ja, det hette så på den tiden). Det gick inte få nån specifikation, och vi kände oss jättelurade. Ända tills Anders kom på att jag nog ringt till allt och alla och beklagat mig om min stackars fot…